Jag brukade föreläsa om komplex förändring. Om när oförutsägbarheten ökar. Om när ingen, inte ens chefen, har svar på alla frågor. Om när vi inte längre kan veta att A leder till B, eller kanske snarare då vi vet att något oförutsett kommer att inträffa idag med. Vi vet bara inte vad, eller hur det påverkar oss.
Innan dess brukade jag föreläsa om kris, och vad som händer med oss när livet vänds upp och ned. Men framförallt om vad vi kan göra för att bygga motståndskraft när livet utmanar. Motståndskraft i bemärkelsen; minska risken att fastna, minska risken att hamna i psykisk ohälsa, minska risken att inte komma vidare. Med det menar jag inte att vi ska bita ihop, hålla tyst och svara ”allt är bra, när det är precis allt annat än utom det. Snarare att vi behöver rusta oss för att bygga vår motståndskraft och att en del av det kan vara att våga vara i det som just då är som svårast.
Sedan Corona pandemin kom till oss i våras har jag gått och grunnat på det här en del. För nu är vi ju i ständig ovisshet, ingen vet vem som har rätt, eller hur morgondagen ser ut. Många av de tidigare rationella förklaringsmetoderna, sambanden och analyserna fungerar inte längre. Inte ens för dem som är experter på virus, nationalekonomi, arbetsmarknad eller affärsutveckling. Många av oss är i en form av i en form av lågintensiv kris. Frågor dyker upp. Kommer jag att fortsätta vara permitterad? Finns min bransch kvar i morgon? Vad händer om jag, eller min partner, blir smittad? Kan jag resa och hälsa på moster som ligger ensam på äldreboendet sedan i mars? Andra är i en mer uttalad kris. Kanske har en närstående dött. Kanske är jag 60 år och varslad i en bransch som tappat 80 % av sin omsättning.
Mitt grunnande har fått mig att gå tillbaka till mina tidigare föreläsningar om kris, baserat på min bok En fot i golvet, om en resa genom landet Kris, och med utgångspunkt i den krisforskning som bedrivits under 2000-talet och de viktiga faktorer som kan bygga motståndskraft, oavsett typ av kris eller svår situation. De jag framförallt tänker på är:
1. Självtillit – om att tro på vår inneboende kraft och mota bort den inre kritikern.
2. Socialt stöd – om grundläggande stöd från människor i vår närhet.
3. Skapa ny mening – om att identifiera vår egen och organisationens nya mening och skapa nya mål.
Vi vet inte om vad som sker i morgon. Vi vet inte när vaccinet kommer. När vi kan kramas igen. När vi kommer att kunna ha en vanlig afterwork, kick-off eller spontant åka iväg på en resa. Men vi vet att vi behöver vara uthålliga, att vi behöver ta hand om oss själva, och varandra. Inte på låtsas. Utan på riktigt. Över tid. Vi vet att vi behöver fortsätta utveckla digitala möten. Även de på riktigt. Vi får inte låta oss nöja med att de är i bästa fall ok, vi behöver vara närvarande, bry oss om och skapa motivation och engagemang även när vi inte är i samma rum.
Vi behöver ha saker att se fram emot. Nya saker. Ny mening. Ibland kan det vara så enkelt som en skogspromenad och komma hem med lysande gula svampar i fickor och påsar. Eller ett gott samtal med kollegan på lunchen som blev omvandlad till promenad och medhavd sallad. Jag vet att jag behöver jobba med just den nya meningen, jag vet att jag behöver skapa längtan efter ny mening. Tänk om vi kan hjälpas åt?
