Monthly Archives

april 2021

Vi behöver samtala om vår samtid

Av Okategoriserat

Orden är Kristina Alexanderssons, en av deltagarna på Vetenskapsfestivalens Lärarkonferens. #vetfestgoteborg som jag hade glädjen att moderera förra veckan. Kristina, från Internetstiftelsen, lyfte vårt varande och vårt lärande i samtiden kopplat till digitalisering, makt och demokrati. I skolans värld behövs det samtal i klassrummet som en grund för att lära och reflektera kring hur man utvecklar ett gott medborgarskap baserat på empati och civilkurage. Min reflektion i efterhand handlar just om vikten (och ofta frånvaron) av samtal kring hur vi vill ha det och behovet av insikt kring vem som säger vad och varför på Internet. Vi kan alla behöva någon form av modern källkritik!

Konspirationsteorier en del av vår tid

För inte så många år sedan var begreppet konspirationsteorier något ganska avlägset utan nämnbar koppling till vårt samhälle, åtminstone i min värld. Idag ser det helt annorlunda ut. Publiken, hundratals lärare och annan skolpersonal, svarade (kanske inte så överraskande) att de nästan alla mött teorierna i skolan. Oroande är att 75 % kände att de saknade verktyg för att hantera dem.

Andreas Önnerfors tydliggjorde vad det handlar om: teorierna kännetecknas av en sammanblandning av sant och falskt och rätt och fel, dvs både kunskapsteoretiska och etiska resonemang. Jag tror att vi är många som behöver lära oss mer och fördjupa vår förståelse inom området. Själv erkänner jag att jag hör till dem som någon gång lite raljant ryckt på axlarna och småleende sagt ”De är inte kloka de här foliehattarna”. Det behövs betydligt mer än så. Christer Mattson uttryckte kunskapsbehovet på följande sätt: 1. Vi behöver veta vilka teorierna är. 2. Vi behöver förstå vilken funktion de fyller. 3. Vi behöver lära oss hur vi kan möta dem. 4. Vi behöver undervisa om dem. Mina Dennert, generalsekreterare för #jagärhär, numera spridd till 15 länder tydliggjorde hur organisationen jobbar med positiv smitta i sociala medier. Att bemöta teorierna med fakta, lugn och utan affekt har stor visat sig ha stor betydelse. Vi behövs alla där ute! Något mer som behövs är fortbildning för lärare och en minskning av glappet mellan skolan och forskningen enligt Åsa Fahlen  Lärarnas Riksförbund.

Själv tänkte jag: Vi behöver samtala om vår samtid.

Ingen alternativ text angiven för den här bilden

Flera av mina vänner har dyslexi. En av dem uttrycker sig så här om sin skoltid: ”tänk om jag inte hade definierats av alla röda bockar, tänk om jag inte hade dumförklarats, tänk om jag fått mer tid för proven”. Idag är vi sannolikt mycket bättre, men det finns fortfarande mycket att göra. Någon som gör är Essi Alho med kollegor på Prinsparets stiftelse. Stiftelsen jobbar även för trygghet på nätet. Det finns ett enormt behov av insatser då ungefär 50 % av alla unga säger sig uppleva hat & hot på nätet. Hälften av våra unga! En av stiftelsens hörnpelare är att involvera både personal och föräldrar samt ha öppna samtal med eleverna i skolan. Jag fastnade för en gammal hederlig sanning nämnd av Essi: ”It takes a village to raise a child”. Vi har alla ett ansvar!

It takes a village to raise a child

Hjärnforskaren Sissela Nutley forskar om hjärnans utveckling och vårt användande av digitala medier. Hon kombinerar även vetenskap med kulturens kraft för att sprida kunskap på ett sätt som berör. Hjärnforskningen är tydlig; vi kan inte behålla vårt fokus om vi multitaskar om multitaskandet kräver att vi aktiverar arbetsminnet. 80 % av eleverna multitaskar vid läxläsning – vilket med andra ord kan ha en negativ inverkan på inlärning och skolresultat. Kunskapen om detta behöver göras tillgänglig på ett sätt som gör att eleverna känner att det berör dem.

Vi behöver lära och lära ut om hur våra hjärnor fungerar

Vi vet att goda exempels makt är stor, så även på Lärarkonferensen. Ett av dem är Visättraskolan i Huddinge som lyckats med omvandlingen av sin skola med fokus på trivsel, trygghet och skolresultat. För alla. Tillsammans med forskaren Ingrid Hylander har rektor Semira Vikström och bitr rektor Erik Hall skrivit boken Elevhälsa i praktiken – så gör vi. På min fråga om vad de skulle sätta främst på en lista med råd till andra som vill ta steg i elevhälsoarbetet blev svaret: utgå från en tydlig vision med koppling till det systematiska kvalitetsarbetet och låt elevhälsan bli en angelägenhet för alla på skolan. Koppla på roliga lustfyllda aktiviteter som inkluderar all personal och tänk brett. En av framgångsfaktorerna har varit Rastverksamheten, där aktiviteter, trygghetsvärdar och olika rasttider inte bara bidragit till elevhälsan utan även till mer lugn och ro i klassrummet, därmed även till bättre resultat. #roligareraster

Vi behöver samtala om vår samtid.

Sophie Dow startade Salvesen Mindroom Centre efter att hennes dotter Annie kom till världen med ett neurologiskt handikapp. Organisationen hjälper inte bara familjer med stöd och hjälp utan arbetar även aktivt för att förflytta medvetenhet och attityder kring neuropsykiatriska funktionsvariationer – en ofta ensam kamp för dem som drabbas. Genom att organisera sig, öka synligheten och jobba med forskning och evidens gör Sophies organisation ett enormt viktigt arbete med utgångspunkten att alla hjärnor är lika mycket värda. En självklar utgångspunkt egentligen eller hur?

Alla hjärnor är lika värda. Det behöver vi också prata om.

Lärarkonferensen innehöll mångt mycket mer; kring digitalisering, entreprenörskap, hållbarhet och ungas attityder till kunskap och lärande. På vetenskapsfestivalen.se finns hela dagen streamad i fyra fina portioner. Bara att ta en smakbit. Eller två. Mycket klokskap om vår samtid och den framtid vi vill skapa. #lärande #dialog #samtal #moderator #framtidensskola

Ingen alternativ text angiven för den här bilden

Ett år av förändring på livets grusade stig

Av Okategoriserat
Det är exakt ett år sedan. Dagen då jag ledde en av många utbildningar i att driva förändring. Dagen då kursdeltagarna blev kallade till ett chefsmöte på lunchen. Dagen då de kom tillbaka och sa att alla utbildningar var inställda. Vi tittade lite generat på varandra och undrade. Vad gör vi nu? Du är ju ändå här sa de. Vi fortsätter. Jag erbjöd dem att lägga till en stund om att leda digitala möten. För det skulle de nog behöva. Där och då började min digitala omställning men det visste jag inte då. Jag var fortfarande i chockfasen av den gamla hederliga förändringskurvan. Inom ett par dagar hade alla mina uppdrag ställts in. Den efterlängtade alpresan likaså. Jag var fortfarande inte i insikt. Men någon gång i veckan tog jag mig samman. Gjorde en plan för min digitala omställning. Kom överens om att börja leverera kurser i digitala möten och resan hade börjat. Den yttre resan i alla fall. Den som handlade om att lära sig zoom, göra om kursmaterial, föreläsningar, skaffa extra utrustning till dator och kontor. Den inre resan handlade delvis om mina förändringsreaktioner.  Jag kan i efterhand se att jag rusade genom förändringskurvan på många sätt. Ett par dagars chock, lite insikt och motstånd på det och sedan rätt in i acceptans och bearbetning. Det fanns inte mycket motstånd. Jag blev nyfiken. Ville utforska. Lära mig nytt.

Men det fanns en annan dimension på den inre resan, i mina ögon långt viktigare. Och det är en resa som pågår än. En mer existentiell resa som handlar om vem jag är, vad som är viktigt i livet och hur och med vem jag vill tillbringa det med. När man får mer tid att reflektera, när de 20 restimmarna per vecka plötsligt ägs av mig och inte ett flygbolag, en taxi eller ett hotell händer det något efter en tid. När jag, det sociala monstret, inte längre kastar mig mellan sociala aktiviteter utan träffar några få människor blir relationen till mig själv viktigare. När jag pga föräldrarnas ålder, corona och sjukdom flyttar in i mitt flickrum under en tid och sedan dess besöker dem flera gånger per vecka blir det tydligt vad som kommer först. När dottern och sonen tillfälligt flyttar hem för att jobba och plugga på distans byggs en annan, vuxnare relation med dem som flyttat hemifrån i tidig ålder. När mina fantastiska planer på att utveckla mina alp- och medelhavs-vandringar ställs in (där var de mest motstånd får jag erkänna) börjar jag vandra lokalt. Och upptäcker mängder av vackra platser, alldeles framför ögonen. Nu har det gått ett år. Den yttre resan är numera ett ganska harmoniskt tåg av digitala föreläsningar, workshops, moderationer och utbildningar. Den inre är en långsam, mer medveten vandring på livets stig. I sällskap av mig själv, som jag numera uppskattar att umgås med. Och varje fredag dansar vi i köket min särbo och jag.

Här kan vi infoga text eller annat innehåll vid behov