I mina samtal på scen träffar jag spännande profiler, kända som okända. För en tid sedan mötte jag en av de just nu mest omtalade; Lars Lagerbäck som utnämnts till årets ledare på Idrottsgalan och är aktuell som ny tränare för det norska herrlandslaget i fotboll.

Fokus för vårt samtal var inte straffläggning, vem som hamnar på avbytarbänken, eller hur det är att leda någon som Zlatan, utan ledarskap, motivation och laganda.

På scen strax före Lars Lagerbäck diskuterade jag samma ämne, men då med en chef från bankvärlden, närmare bestämt Collector. Det måste ju vara en stor skillnad dem emellan tänkte jag först, för det går väl inte att jämföra en fotbollstränare för Islands landslag med en anställd på ett bankkontor?

Visst finns det olikheter, inte minst gällande klädkod, men det visar sig som så ofta att vi människor är mer lika än olika och framförallt att vår inre motivation i stort sett är den samma.

Den motivationsteorimodell jag just nu är mest intresserad av är Self Determination Theory (Deci, Ryan), vilken fokuserar på tre grundläggande psykologiska behov som behöver tillfredsställas för att vi ska hitta vår inre motivation; kompetens, autonomi och tillhörighet. Vi behöver känna att vi är kompetenta, har resurser att utföra våra arbetsuppgifter och att vi kan möta nya utmaningar. Dessutom har vi behov av att kunna göra meningsfulla val, verka i en kultur som inte är för långt ifrån våra egna värderingar, samt känna tillit och trygghet tillsammans med kollegor och våra ledare.

Det låter kanske enkelt, men hur många av oss känner egentligen så?

Magnus Lenngren från Collector berättar att de möter behoven genom att delegera mer ansvar till betydligt mindre team, ge dem en stor grad av självbestämmande och uppmuntra till egna aktiviteter i teamet. Även utåt får medarbetarna känna att de är kompetenta då de får representera banken i olika sammanhang, vilket leder till modiga och säkert nödvändiga steg bort från kontrollrutan i en konservativ bransch som befinner sig i stor omställning.

Hur skapas då den inre motivationen i Islands fotbollslandslag? Det som slår mig är Lagerbäcks betoning av underdogaspekten som skapat en hög grad av både tillhörighet, kompetens och autonomi. Ett litet lag med färre ledare, vilket delvis är ett medvetet val av Lagerbäck, och utan några fixstjärnor, kanske får alla att känna sig mer kompetenta och delaktiga? Att i stort sett ha tagit bort alla regler för att i stället jobba med attityder och värderingar är också en viktig del av framgången. Lagerbäcks motivationskedja består av utbilda och skapa förståelse för hur man vinner matcher (ja vi på läktaren vet att det är genom att göra mål, men nu har jag lärt mig att det på träningar alltför sällan fokuseras på vad som händer i straffområdet), och genom avsaknaden av regler skapas inre motivation baserat på kraften att ta eget ansvar. Då är man en professionell spelare, eller en professionell bankman för den delen.

Det är just detta som blir min aha-upplevelse denna eftermiddag; den inre motivationen som nödvändighet för det personliga ansvaret. Detta är en växande utmaning, oavsett om våra medarbetare har fotbollskor eller loafers. För en sak som är säker är att den unga generationen inte kommer att nicka, le och prestera om de inte känner sig motiverade inifrån och ut.

Vad finns då mer att säga om Lars Lagerbäck som nu styr kosan västerut och tar över Norges herrlandslag i fotboll? Jo, att han är närvarande och inkluderande. Som samtalsledare/moderator känner jag mig kompetent att sköta mitt jobb med en person vid min sida som vill samtala med mig, jag är autonom i att jag får ställa vilka frågor som helst och det känns riktigt gött att sitta där tillsammans på scen! Basalt, ja visst, men tyvärr är det inte alltid så det går till. Själv blir jag alltid lika glad åt ledare som är autentiska och lever som de lär, så det är med ett stort leende jag lämnar scenen denna dag.

Förra veckan var jag på Stadsteatern i Göteborg för ett samtal på scen med Frölunda Indians mästartränare, Roger Rönnberg.

Några dagar innan det var dags kom jag att tänka på två andra hockeylegendarer, Pär Mårts och Nicklas Lidström som jag samtalat med under året och vad som utmärkt dessa möten. Vi pratade inte så mycket hockey utan mer om dem som människor, deras syn på ledarskap och om drömmar i livet. Så när jag och Roger pratades vid inför måndagens samtal nämnde jag att jag gärna ville prata om annat än hockey och då utbrast han ”Ja, gärna, jag vill allra helst prata om värderingar”.

Att samtala om värderingar passar mig som hand i handsken. I min roll som konsult och tidigare kommunikationsdirektör har jag genom åren varit delaktig i många värderingsprocesser och är fascinerad över vad som gör att ett värderingsarbete blir på riktigt. Det svåra, men ändå vardagliga som gör att en värdering lever och gör skillnad.

Väl på scen i måndags, jag stolt iklädd min Frölundatröja som jag fick när jag intervjuade Nicklas och Håkan Samuelsson, blev det tydligt att Roger och Frölunda har hittat rätt i sitt värderingsarbete. Eller kanske hittat inte är rätt ord eftersom det ligger ett långsiktigt, tålmodigt och konsekvent arbete bakom. Där varje situation, träning, möte och samtal räknas. Frölundas grundläggande värderingar är ödmjukhet, jobba hårt, utveckling och att hjälpa varandra. Det finns inga genvägar utan värderingarna finns högst upp på agendan i alla möten, synliggörs på väggarna i omklädningsrummen men framförallt handlar det om vars och ens beteende.  Och det är här Frölunda verkar ha lyckats. Ett exempel är historien om den stora kanadensiska stjärnan som nyligen spelade i laget, och som gick från att vara just en stjärna med mest fokus på sig själv till en utpräglad lagspelare. När hans mamma hade sett honom på Tv i en match och ringde och sa ”jag känner inte igen dig, vad har hänt”, blev det uppenbart att förändringen var genomgripande.

Det är också viktigt att ledaren är en förebild vilket Roger bevisar. Han är en genuint ödmjuk person som jobbar hårt och som vill att andra ska lyckas. Även under vårt samtal märktes detta vilket gjorde det enkelt för mig att skapa ett levande och spännande samtal!

Frölunda har nyligen lagt till ett femte värdeord, glädje.

På min fråga om vad som skänker Roger glädje så är svaret ”när en person utvecklas eller när en person hjälper någon annan i laget.”

”Men ögonblicket då du står på Götaplatsen, med 40 000 personer som vill fira dig, kände du inte glädje då?”, undrar jag. ”Nej, då kände jag bara tomhet”, svarar Roger. ”Glädje är i det lilla, i mötet med andra och byggs av stolthet att få andra att växa och må bra.”

En av de många saker som jag burit med mig sedan samtalet i måndags är Rogers ord om att man måste känna sig trygg för att prestera bra och att i en konkurrenskultur skapas ofta rädsla vilket är den totala motsatsen till en trygg kultur. Klockrent! För jag har ibland undrat varför prestationen försämras i sammanhang där det inte finns trygghet och där en rädsla att misslyckas är rådande.

Så slutligen, ibland blir de fina värdeorden bara klyschor som används att smycka väggarna med fina ramar och allt.

Men ibland blir det på riktigt. Och då kan det räcka långt. Ända till ett SM-guld.