Kategori

Okategoriserat

Vi behöver samtala om vår samtid

Av Okategoriserat

Orden är Kristina Alexanderssons, en av deltagarna på Vetenskapsfestivalens Lärarkonferens. #vetfestgoteborg som jag hade glädjen att moderera förra veckan. Kristina, från Internetstiftelsen, lyfte vårt varande och vårt lärande i samtiden kopplat till digitalisering, makt och demokrati. I skolans värld behövs det samtal i klassrummet som en grund för att lära och reflektera kring hur man utvecklar ett gott medborgarskap baserat på empati och civilkurage. Min reflektion i efterhand handlar just om vikten (och ofta frånvaron) av samtal kring hur vi vill ha det och behovet av insikt kring vem som säger vad och varför på Internet. Vi kan alla behöva någon form av modern källkritik!

Konspirationsteorier en del av vår tid

För inte så många år sedan var begreppet konspirationsteorier något ganska avlägset utan nämnbar koppling till vårt samhälle, åtminstone i min värld. Idag ser det helt annorlunda ut. Publiken, hundratals lärare och annan skolpersonal, svarade (kanske inte så överraskande) att de nästan alla mött teorierna i skolan. Oroande är att 75 % kände att de saknade verktyg för att hantera dem.

Andreas Önnerfors tydliggjorde vad det handlar om: teorierna kännetecknas av en sammanblandning av sant och falskt och rätt och fel, dvs både kunskapsteoretiska och etiska resonemang. Jag tror att vi är många som behöver lära oss mer och fördjupa vår förståelse inom området. Själv erkänner jag att jag hör till dem som någon gång lite raljant ryckt på axlarna och småleende sagt ”De är inte kloka de här foliehattarna”. Det behövs betydligt mer än så. Christer Mattson uttryckte kunskapsbehovet på följande sätt: 1. Vi behöver veta vilka teorierna är. 2. Vi behöver förstå vilken funktion de fyller. 3. Vi behöver lära oss hur vi kan möta dem. 4. Vi behöver undervisa om dem. Mina Dennert, generalsekreterare för #jagärhär, numera spridd till 15 länder tydliggjorde hur organisationen jobbar med positiv smitta i sociala medier. Att bemöta teorierna med fakta, lugn och utan affekt har stor visat sig ha stor betydelse. Vi behövs alla där ute! Något mer som behövs är fortbildning för lärare och en minskning av glappet mellan skolan och forskningen enligt Åsa Fahlen  Lärarnas Riksförbund.

Själv tänkte jag: Vi behöver samtala om vår samtid.

Ingen alternativ text angiven för den här bilden

Flera av mina vänner har dyslexi. En av dem uttrycker sig så här om sin skoltid: ”tänk om jag inte hade definierats av alla röda bockar, tänk om jag inte hade dumförklarats, tänk om jag fått mer tid för proven”. Idag är vi sannolikt mycket bättre, men det finns fortfarande mycket att göra. Någon som gör är Essi Alho med kollegor på Prinsparets stiftelse. Stiftelsen jobbar även för trygghet på nätet. Det finns ett enormt behov av insatser då ungefär 50 % av alla unga säger sig uppleva hat & hot på nätet. Hälften av våra unga! En av stiftelsens hörnpelare är att involvera både personal och föräldrar samt ha öppna samtal med eleverna i skolan. Jag fastnade för en gammal hederlig sanning nämnd av Essi: ”It takes a village to raise a child”. Vi har alla ett ansvar!

It takes a village to raise a child

Hjärnforskaren Sissela Nutley forskar om hjärnans utveckling och vårt användande av digitala medier. Hon kombinerar även vetenskap med kulturens kraft för att sprida kunskap på ett sätt som berör. Hjärnforskningen är tydlig; vi kan inte behålla vårt fokus om vi multitaskar om multitaskandet kräver att vi aktiverar arbetsminnet. 80 % av eleverna multitaskar vid läxläsning – vilket med andra ord kan ha en negativ inverkan på inlärning och skolresultat. Kunskapen om detta behöver göras tillgänglig på ett sätt som gör att eleverna känner att det berör dem.

Vi behöver lära och lära ut om hur våra hjärnor fungerar

Vi vet att goda exempels makt är stor, så även på Lärarkonferensen. Ett av dem är Visättraskolan i Huddinge som lyckats med omvandlingen av sin skola med fokus på trivsel, trygghet och skolresultat. För alla. Tillsammans med forskaren Ingrid Hylander har rektor Semira Vikström och bitr rektor Erik Hall skrivit boken Elevhälsa i praktiken – så gör vi. På min fråga om vad de skulle sätta främst på en lista med råd till andra som vill ta steg i elevhälsoarbetet blev svaret: utgå från en tydlig vision med koppling till det systematiska kvalitetsarbetet och låt elevhälsan bli en angelägenhet för alla på skolan. Koppla på roliga lustfyllda aktiviteter som inkluderar all personal och tänk brett. En av framgångsfaktorerna har varit Rastverksamheten, där aktiviteter, trygghetsvärdar och olika rasttider inte bara bidragit till elevhälsan utan även till mer lugn och ro i klassrummet, därmed även till bättre resultat. #roligareraster

Vi behöver samtala om vår samtid.

Sophie Dow startade Salvesen Mindroom Centre efter att hennes dotter Annie kom till världen med ett neurologiskt handikapp. Organisationen hjälper inte bara familjer med stöd och hjälp utan arbetar även aktivt för att förflytta medvetenhet och attityder kring neuropsykiatriska funktionsvariationer – en ofta ensam kamp för dem som drabbas. Genom att organisera sig, öka synligheten och jobba med forskning och evidens gör Sophies organisation ett enormt viktigt arbete med utgångspunkten att alla hjärnor är lika mycket värda. En självklar utgångspunkt egentligen eller hur?

Alla hjärnor är lika värda. Det behöver vi också prata om.

Lärarkonferensen innehöll mångt mycket mer; kring digitalisering, entreprenörskap, hållbarhet och ungas attityder till kunskap och lärande. På vetenskapsfestivalen.se finns hela dagen streamad i fyra fina portioner. Bara att ta en smakbit. Eller två. Mycket klokskap om vår samtid och den framtid vi vill skapa. #lärande #dialog #samtal #moderator #framtidensskola

Ingen alternativ text angiven för den här bilden

Ett år av förändring på livets grusade stig

Av Okategoriserat
Det är exakt ett år sedan. Dagen då jag ledde en av många utbildningar i att driva förändring. Dagen då kursdeltagarna blev kallade till ett chefsmöte på lunchen. Dagen då de kom tillbaka och sa att alla utbildningar var inställda. Vi tittade lite generat på varandra och undrade. Vad gör vi nu? Du är ju ändå här sa de. Vi fortsätter. Jag erbjöd dem att lägga till en stund om att leda digitala möten. För det skulle de nog behöva. Där och då började min digitala omställning men det visste jag inte då. Jag var fortfarande i chockfasen av den gamla hederliga förändringskurvan. Inom ett par dagar hade alla mina uppdrag ställts in. Den efterlängtade alpresan likaså. Jag var fortfarande inte i insikt. Men någon gång i veckan tog jag mig samman. Gjorde en plan för min digitala omställning. Kom överens om att börja leverera kurser i digitala möten och resan hade börjat. Den yttre resan i alla fall. Den som handlade om att lära sig zoom, göra om kursmaterial, föreläsningar, skaffa extra utrustning till dator och kontor. Den inre resan handlade delvis om mina förändringsreaktioner.  Jag kan i efterhand se att jag rusade genom förändringskurvan på många sätt. Ett par dagars chock, lite insikt och motstånd på det och sedan rätt in i acceptans och bearbetning. Det fanns inte mycket motstånd. Jag blev nyfiken. Ville utforska. Lära mig nytt.

Men det fanns en annan dimension på den inre resan, i mina ögon långt viktigare. Och det är en resa som pågår än. En mer existentiell resa som handlar om vem jag är, vad som är viktigt i livet och hur och med vem jag vill tillbringa det med. När man får mer tid att reflektera, när de 20 restimmarna per vecka plötsligt ägs av mig och inte ett flygbolag, en taxi eller ett hotell händer det något efter en tid. När jag, det sociala monstret, inte längre kastar mig mellan sociala aktiviteter utan träffar några få människor blir relationen till mig själv viktigare. När jag pga föräldrarnas ålder, corona och sjukdom flyttar in i mitt flickrum under en tid och sedan dess besöker dem flera gånger per vecka blir det tydligt vad som kommer först. När dottern och sonen tillfälligt flyttar hem för att jobba och plugga på distans byggs en annan, vuxnare relation med dem som flyttat hemifrån i tidig ålder. När mina fantastiska planer på att utveckla mina alp- och medelhavs-vandringar ställs in (där var de mest motstånd får jag erkänna) börjar jag vandra lokalt. Och upptäcker mängder av vackra platser, alldeles framför ögonen. Nu har det gått ett år. Den yttre resan är numera ett ganska harmoniskt tåg av digitala föreläsningar, workshops, moderationer och utbildningar. Den inre är en långsam, mer medveten vandring på livets stig. I sällskap av mig själv, som jag numera uppskattar att umgås med. Och varje fredag dansar vi i köket min särbo och jag.

Att skapa ny mening

Av Okategoriserat

Jag brukade föreläsa om komplex förändring. Om när oförutsägbarheten ökar. Om när ingen, inte ens chefen, har svar på alla frågor. Om när vi inte längre kan veta att A leder till B, eller kanske snarare då vi vet att något oförutsett kommer att inträffa idag med. Vi vet bara inte vad, eller hur det påverkar oss.

Innan dess brukade jag föreläsa om kris, och vad som händer med oss när livet vänds upp och ned. Men framförallt om vad vi kan göra för att bygga motståndskraft när livet utmanar. Motståndskraft i bemärkelsen; minska risken att fastna, minska risken att hamna i psykisk ohälsa, minska risken att inte komma vidare. Med det menar jag inte att vi ska bita ihop, hålla tyst och svara ”allt är bra, när det är precis allt annat än utom det. Snarare att vi behöver rusta oss för att bygga vår motståndskraft och att en del av det kan vara att våga vara i det som just då är som svårast.

Sedan Corona pandemin kom till oss i våras har jag gått och grunnat på det här en del. För nu är vi ju i ständig ovisshet, ingen vet vem som har rätt, eller hur morgondagen ser ut. Många av de tidigare rationella förklaringsmetoderna, sambanden och analyserna fungerar inte längre. Inte ens för dem som är experter på virus, nationalekonomi, arbetsmarknad eller affärsutveckling. Många av oss är i en form av i en form av lågintensiv kris. Frågor dyker upp. Kommer jag att fortsätta vara permitterad? Finns min bransch kvar i morgon? Vad händer om jag, eller min partner, blir smittad? Kan jag resa och hälsa på moster som ligger ensam på äldreboendet sedan i mars? Andra är i en mer uttalad kris. Kanske har en närstående dött. Kanske är jag 60 år och varslad i en bransch som tappat 80 % av sin omsättning.

Mitt grunnande har fått mig att gå tillbaka till mina tidigare föreläsningar om kris, baserat på min bok En fot i golvet, om en resa genom landet Kris, och med utgångspunkt i den krisforskning som bedrivits under 2000-talet och de viktiga faktorer som kan bygga motståndskraft, oavsett typ av kris eller svår situation. De jag framförallt tänker på är:

1.    Självtillit – om att tro på vår inneboende kraft och mota bort den inre kritikern.

2.    Socialt stöd – om grundläggande stöd från människor i vår närhet.

3.    Skapa ny mening – om att identifiera vår egen och organisationens nya mening och skapa nya mål.

Vi vet inte om vad som sker i morgon. Vi vet inte när vaccinet kommer. När vi kan kramas igen. När vi kommer att kunna ha en vanlig afterwork, kick-off eller spontant åka iväg på en resa. Men vi vet att vi behöver vara uthålliga, att vi behöver ta hand om oss själva, och varandra. Inte på låtsas. Utan på riktigt. Över tid. Vi vet att vi behöver fortsätta utveckla digitala möten. Även de på riktigt. Vi får inte låta oss nöja med att de är i bästa fall ok, vi behöver vara närvarande, bry oss om och skapa motivation och engagemang även när vi inte är i samma rum.

Vi behöver ha saker att se fram emot. Nya saker. Ny mening. Ibland kan det vara så enkelt som en skogspromenad och komma hem med lysande gula svampar i fickor och påsar. Eller ett gott samtal med kollegan på lunchen som blev omvandlad till promenad och medhavd sallad. Jag vet att jag behöver jobba med just den nya meningen, jag vet att jag behöver skapa längtan efter ny mening. Tänk om vi kan hjälpas åt?

Kan konsten att lyssna rädda världen?

Av Okategoriserat

Stora ord. Visst, men ju mer jag tänker på det ju större blir potentialen för ett förbättrat lyssnande. På alla nivåer. För personlig utveckling, mellanmänskliga relationer, för grupper och team, för organisationer, samhällen, stater och relationer mellan stater.

Lyssnandet anses av många vara den mest centrala kommunikationsfärdigheten, men det är också den minst utforskade. Kanske den med lägst status? För även om vi alla har hört talas om aktivt lyssnande och kanske praktiserat det på någon kurs vill jag påstå att det är det vi är sämst på. Vi är inte närvarande, lyssnar inte färdigt eller reflekterar inte ens över vad det är vi hör. I värsta fall ställer vi inte ens frågan eller bjuder in till dialog. Ofta har vi redan bestämt oss för vad vi ska säga sedan, oavsett vad vi får höra. Är dessutom personen olik oss själva, har ett annat perspektiv, en annan bakgrund eller ett annat kön tenderar vi att lyssna ännu mindre fritt från egna tolkningar och värderingar.

Professorn i Företagsekonomi Klara Pihlajamäki, en av dem som har studerat lyssnande säger bland annat ”Lyssnandet är en outnyttjad resurs. När vi väljer att inte lyssna förnekar vi inte bara den som talar utan också oss själva”.

Som moderator är jag bra på att ställa frågor. Nyfikenhet och intresse för andra är en förutsättning för att göra ett bra jobb. Som ledare är det lika viktigt; att försöka förstå dina medarbetare och kollegor för att utveckla teamet och hitta synergier mellan människor.  Som medmänniska gäller samma sak. För att bygga relationer och utvecklas som människa behöver vi lyssna, både på oss själva och på andra.

Ju mer vi frågar, ju fler möten vi har, ju mer måste vi alltså lyssna. Lyssna för att försöka förstå. Lyssna för att lära känna. Lyssna för att reflektera vad det du hör betyder. För relationen, för ditt uppdrag, för organisationen eller för samhället.

Lyssnandets tre nivåer

I min och Karin Klingenstiernas bok Yrke: Moderator – Konsten att leda på scen, har vi med en enkel och insiktskapande modell kallad lyssnandets tre nivåer. Den är en del av Aktivt Lyssnande, men inte så ofta använd.

Nivå 1: Subjektiv. Du lyssnar för att svara och utgår från dig själv, dina förutfattade meningar och din egen agenda. Ofta tar den subjektiva lyssnaren över historien ganska direkt. Ren kidnappning med andra ord. Jag tror vi alla varit på denna nivå, även om det kan vara svårt att medge. Eller är vi bara omedvetna?

Nivå 2: Objektiv. Du lyssnar för att förstå utan att värdera eller filtrera. Du låter motparten prata till punkt och lyssnar utan att avbryta. Fokus är på sakinnehållet som bekräftas genom ett det objektiva lyssnandet.

Nivå 3: Metalyssnande eller global. Du lyssnar för att förstå människan. Hur något sägs kan vara viktigare än vad som sägs. Vi är intresserade av och tar in hela situationen. Frågorna blir annorlunda, pauserna kanske längre. Vi vill verkligen förstå och vi läser mellan raderna för att få veta mer. Empati präglar ditt lyssnande. Här bekräftar lyssnaren inte bara det konkreta innehållet i berättelsen utan också känslan bakom.

Förtroende, respekt, närvaro och fokus

Studier identifierar olika teman för lyssnandet. Flera som återkommer är att etablera förtroende, att respektera talaren och dennes berättelse, att vara närvarande genom att fokusera sin uppmärksamhet både kroppsligt och verbalt på talaren. Själv vill jag lägga till mentalt, att vara närvarande fullt ut innebär också att vara närvarande mentalt med sina tankar hos den man lyssnar på. Kanske är det den svåraste delen i konsten att lyssna? Att få tyst på vår inre röst som sysslar med något helt annat medan vi på ytan lyssnar på någon i vår närhet. I tider av ständig uppkoppling, förändring och många samtidiga skeenden kan det vara svårt, och vi kan behöva träna på vår närvaro. Till exempel genom mindfulness eller någon annan form av mental träning.

Starka känslor väcks när man inte blir lyssnad på

Jag gör ofta en enkel övning när jag leder grupper och seminarier. Den kan göras på olika sätt men går ut på att en person ska berätta något relativt viktigt och en annan ska visa att den absolut inte lyssnar. Titta bort, knappa på telefonen, avbryta eller knyta skorna. Trots att alla vet att det är en övning får frågan ”hur kändes det” svar som frustration, irritation, ilska, nedstämdhet, besvikelse, känslan av att vara mindre värd är ord som kommer upp. Det tråkiga är att det är så här vi ofta beter oss mot varandra.

Kent Adelmann är docent i didaktiskt lyssnande och har skrivit boken Konsten att lyssna. En verklig profet i lyssnandets konst. Han säger bland annat att alla organisationer behöver höja sin lyss-kompetens och minska sina lyss-misstag. Han visar att det handlar om enorma summor som kan sparas in om vi blir bättre på att lyssna. Förutom att välmåendet skulle öka. En uppsats från Mälardalens Högskola bekräftar det sista, ett bättre lyssnande kan minska den psykiska ohälsan.

Så vad väntar vi på? Ut och lyssna! Ställ fler frågor och var intresserad av svaren. Det enda som är säkert är att vi kommer att få bättre relationer, nya perspektiv & insikter vilket leder till både yrkesmässig och personlig utveckling. Och om de ledare vi väljer skulle lyssna mer på metanivå är jag övertygad om att både företag och världen skulle se annorlunda ut! Glöm inte heller att lyssna inåt då och då. För där inne finns någon som är värd att bli lyssnad på. Själv tänker jag träna lyssnandets sköna konst hos den grupp hållbarhetschefer jag ska leda i morgon. Där finns så mycket kunskap!

Här kan vi infoga text eller annat innehåll vid behov