Men det fanns en annan dimension på den inre resan, i mina ögon långt viktigare. Och det är en resa som pågår än. En mer existentiell resa som handlar om vem jag är, vad som är viktigt i livet och hur och med vem jag vill tillbringa det med. När man får mer tid att reflektera, när de 20 restimmarna per vecka plötsligt ägs av mig och inte ett flygbolag, en taxi eller ett hotell händer det något efter en tid. När jag, det sociala monstret, inte längre kastar mig mellan sociala aktiviteter utan träffar några få människor blir relationen till mig själv viktigare. När jag pga föräldrarnas ålder, corona och sjukdom flyttar in i mitt flickrum under en tid och sedan dess besöker dem flera gånger per vecka blir det tydligt vad som kommer först. När dottern och sonen tillfälligt flyttar hem för att jobba och plugga på distans byggs en annan, vuxnare relation med dem som flyttat hemifrån i tidig ålder. När mina fantastiska planer på att utveckla mina alp- och medelhavs-vandringar ställs in (där var de mest motstånd får jag erkänna) börjar jag vandra lokalt. Och upptäcker mängder av vackra platser, alldeles framför ögonen. Nu har det gått ett år. Den yttre resan är numera ett ganska harmoniskt tåg av digitala föreläsningar, workshops, moderationer och utbildningar. Den inre är en långsam, mer medveten vandring på livets stig. I sällskap av mig själv, som jag numera uppskattar att umgås med. Och varje fredag dansar vi i köket min särbo och jag.
Det är exakt ett år sedan. Dagen då jag ledde en av många utbildningar i att driva förändring. Dagen då kursdeltagarna blev kallade till ett chefsmöte på lunchen. Dagen då de kom tillbaka och sa att alla utbildningar var inställda. Vi tittade lite generat på varandra och undrade. Vad gör vi nu? Du är ju ändå här sa de. Vi fortsätter. Jag erbjöd dem att lägga till en stund om att leda digitala möten. För det skulle de nog behöva. Där och då började min digitala omställning men det visste jag inte då. Jag var fortfarande i chockfasen av den gamla hederliga förändringskurvan. Inom ett par dagar hade alla mina uppdrag ställts in. Den efterlängtade alpresan likaså. Jag var fortfarande inte i insikt. Men någon gång i veckan tog jag mig samman. Gjorde en plan för min digitala omställning. Kom överens om att börja leverera kurser i digitala möten och resan hade börjat. Den yttre resan i alla fall. Den som handlade om att lära sig zoom, göra om kursmaterial, föreläsningar, skaffa extra utrustning till dator och kontor. Den inre resan handlade delvis om mina förändringsreaktioner. Jag kan i efterhand se att jag rusade genom förändringskurvan på många sätt. Ett par dagars chock, lite insikt och motstånd på det och sedan rätt in i acceptans och bearbetning. Det fanns inte mycket motstånd. Jag blev nyfiken. Ville utforska. Lära mig nytt.
